Min alldeles första post - Stort!

Det visade sig visst att nästa steg var att skaffa en blogg. Jag har en blogg = Jag är inne, äntligen. Större än jag anat, häftigare än jag föreställt mig, I like it.


- Vaknar 07:50 en skolmorgon. Sätter mig klarvaken i sängen när jag plötsligt brinner till av insikt. "Nej fan jag vill ju inte göra lumpen" bildar ett brännmärke på min panna. -


En del av ett brev, ett riktigt brev, ett sånt av papper. Det första brev jag skrivit.

"Efter olyckan har jag funderat en hel del om livsfrågor.
- Jag klarade mig relativt bra, fick bara några mindre skrapsår.
- Men varför blev jag undantagen? Var det meningen? Finns det någon högre makt som vill mig väl?
Jag har aldrig i hela mitt liv hållit i ett vapen, nu skall jag plötsligt använda vapen dagligen för träning att eliminera människor. Efter olyckan känns det som om jag värderar livet något högre och skulle därför aldrig kunna träna inför att skjuta en annan människa.

Efter flera veckors funderande och våndor har jag nu fattat mitt beslut, jag vill ej vara med, jag hoppar av tåget innan det satt igång.
Vänligen försök att respektera mitt beslut, jag blir ingen bra militär.

Med anledning av detta ber jag er att ändra mitt inskrivningsbeslut och istället skriva in mig vid utbildningsreserven."

Beslutsfattaren måste vara väldigt kall om jag blir avisad efter denna otroligt smöriga del av mitt brev. Skickades igår. Vill ha svar.


Att bli tvingad till något är otroligt jobbigt. Konstigt hur man kan ändra sig så tvärt som jag gjorde. Någon frågade mig hur jag kunde ha ändrat mig så snabbt. Men att ändra sig tar ju bara ett ögonblick, som derivatan av allt funderande.

Inser nu att glassen jag tog fram för en halvtimme sedan nu har smält. Så bra är min blogg :)


//Nils Niklas Kasper Persson