Game Plan

skriver två dagar in a row. oooh.. betyder detta att jag jag har fått så extremt tråkigt så jag tagit upp min blogg som dagbok på allvar igen?vet inte vad jag tycker om detta. whatever.

Hjälp jag är en vilsen 19 åring stuck in a giant blueberry. åhnej inte ännu en väldigt konstig niklasspecialsynonym till något ingen annan än jag får veta vad.

tja. egentligen har jag inget att säga denna kväll heller, kände bara för att slå lite på tangenterna. eller jo asså det är ju det vanliga, det här med meningslösa frågor som ingen har ett svar på.

vad ska jag ta mig till? (haha)

om två månader är jag förhoppningsvis frisk och hel och har a fuckload och money on my fuckin' bankaccount! vad händer då? please tell me. gymnasiet var så lätt. give my orders! jag vill göra allt! jag vill resa men vet inte vart, vill jobba men vet inte med vad, vill träffa folk men inte riktigt vem. (och vad skulle jag säga, gulp). nej. någon får köpa en buss med mig i sommar och kryssa lite på världskartan. who's up for it?

Ballad of a left hand

som alla redan vet har min högra handlat crashat från ett tak. desperation, depression och allt annat jävulskap sprider sig i takt med att min led blir bättre, sex veckor+ kvar. träden känns närmre än någonsin, jag bor mitt ute i the fuckin' woods. inte för att jag skulle känna mig på nå bättre humör om jag hade all betong i världen runt mig. fuck you.

Skrapsår

Jag har skrapsår på knäna. De läker, sakta men de de läker. De rivs dock upp då och då, otur idag men andra dagar, nej. Ofta för att jag är så dum att jag är där och pillar, river bort skorpor. Det gör ont. Vet att det bara blir värre men jag gillar att pilla. Jo det är äckligt och blir bara värre men tyvärr, jag har för dålig kontroll över mig själv.

Precis som mitt andra sår. Såret jag skar i mig själv den dag jag skar bort dig från mig. Hålet ensamheten lämnat mig. Det läker, men ibland rivs det upp. Ibland pillar jag alldeles för mycket. Jag tänker på dig, tittar och gråter över mitt sår. Upprivet och blodigt kan jag inte annat än låta mina tårar falla. Ibland saknar jag dig mer än allt.

Men jag läker! Sakta men säkert blir mina sår mindre, kroppsliga som själsliga. Snart är jag hel!

Get me out of this mess.

Den svåraste frågan att besvara har alltid varit varför. Varför tänker jag så mycket på dig fortfarande. Varför ser jag inte fram emot framtiden så mycket som jag borde. Varför har jag varit så nere på sisstone. Är det för att jag saknar dig, den jag trodde du var? För att jag saknar någon huvudtaget? För att jag hatar denna allt för djupa time 2 time ensamhet? Jag vet inte.


Så fort jag lämnat av någon vid dörren. Ringt någon som har det bra. Vinkat åt någon i förbifarten. Så fort jag varit i någon sorts kontakt med någon överhuvudtaget så händer det. Direkt efteråt blir jag så jäkla nere. Är det ett spel jag spelar? Hur mår jag egentligen? Mitt humör svänger allt för lätt, allt för ofta. Jag har svårt att visa känslor antar jag, för visst mår man i singular, bra eller dåligt. Kan man må bådadera?

- Tja Niklas hur är det?

- Tjena, jo både bra och dåligt. (Vad är det liksom?)

Känns som jag inte har någon att prata med för den delen. Du som jag knappt känner eller du som inte har tid eller du som inte är här eller du som inte bryr dig eller du som inte vill höra. Och vad skulle jag säga? "Du jag mår inte så bra när jag är ensam men nu när jag är med vem som helst så är det toppen, fast sen när du går kommer jag börja må dåligt igen, bara så du vet."

Imorgon kommer jag, som jag ofta gör, läsa detta och bittra mig över mitt låtpåverkade humör. Eller inte. Låtarna går och faktiskt, mitt humör består. Niklas Persson, grattis du synade bluffen, this is the real me. En ensam wannabe, gillar kanal fem, älskar Seinfield. Fy fan.

Trött, trött på stress

Spända käkar, tänder som rubbas. Luftbubblor i knän vart jag än går, sitter eller står. Luft under mitt skinn rullar upp, rullar ner. Skakar och ryser, tänker ;"Det måste bli mer". Väntar på svett som inte vill komma. Väntar på svett men får bara tårar. Kroppen sänker sina ögon men sinnet tvingar dem upp. För med ögon som talar, skriker; "Ge mig rock!", så öppnas tyvärr mina lock.

Bläck

Ett för dåligt prov, tomma ord som inte gått hem. Mitt liv är ett ihopknycklat blad på vansinnesfärd genom luften med destination; papperskorgen. En avbruten penna med rödspränga ögon, en avbruten penna utan skärpa i sikte. Jag är miniräknaren utan batteri, en felstavning utan sudd.

The Cheater, Niklas Persson

Jag läste mina tidigare blogginlägg och fnittrade lite. Det var så det var. Innan jag förstörde allt. Sommaren 2006 - sommaren då jag försörde allt.

Jag hatar att du hade rätt. Rätt om mig. Till slut stod jag där, gråtandes och stum, bedragaren. Är så jäkla besviken på mig själv. Det är sånt där som jag föraktat, pekat på och sagt fan. Svurit på att aldrig göra och inte förstå hur människor kunnat. Jag förstår inte hur jag kunde. Mitt livs största misstag.


Niklas Persson.