Get me out of this mess.

Den svåraste frågan att besvara har alltid varit varför. Varför tänker jag så mycket på dig fortfarande. Varför ser jag inte fram emot framtiden så mycket som jag borde. Varför har jag varit så nere på sisstone. Är det för att jag saknar dig, den jag trodde du var? För att jag saknar någon huvudtaget? För att jag hatar denna allt för djupa time 2 time ensamhet? Jag vet inte.


Så fort jag lämnat av någon vid dörren. Ringt någon som har det bra. Vinkat åt någon i förbifarten. Så fort jag varit i någon sorts kontakt med någon överhuvudtaget så händer det. Direkt efteråt blir jag så jäkla nere. Är det ett spel jag spelar? Hur mår jag egentligen? Mitt humör svänger allt för lätt, allt för ofta. Jag har svårt att visa känslor antar jag, för visst mår man i singular, bra eller dåligt. Kan man må bådadera?

- Tja Niklas hur är det?

- Tjena, jo både bra och dåligt. (Vad är det liksom?)

Känns som jag inte har någon att prata med för den delen. Du som jag knappt känner eller du som inte har tid eller du som inte är här eller du som inte bryr dig eller du som inte vill höra. Och vad skulle jag säga? "Du jag mår inte så bra när jag är ensam men nu när jag är med vem som helst så är det toppen, fast sen när du går kommer jag börja må dåligt igen, bara så du vet."

Imorgon kommer jag, som jag ofta gör, läsa detta och bittra mig över mitt låtpåverkade humör. Eller inte. Låtarna går och faktiskt, mitt humör består. Niklas Persson, grattis du synade bluffen, this is the real me. En ensam wannabe, gillar kanal fem, älskar Seinfield. Fy fan.