Fight on people, skriv mer brev

Det lönar sig att kämpa, att slåss. Jag gillar att överdriva. Jag skrev två brev.

Jag blev väldigt förvånad när jag såg brevet på köksbordet, hade inte förväntat mig det på minst en vecka. Panik och hjärtflimmer var min första reaktion, "kan det här verkligen stämma, har de fattat ett beslut så snabbt?", var mina första tankar. Jag vankade fram och tillbaka några sekunder med brevet i min hand, för att sedan försöka avlägsna mig från min mor. Svårt. Om det finns något som heter ett microbreakdown så var det vad som följde.

De första raderna lydde: -"Beslut. Pliktverket beslutar att du har rätt att vara vapenfri." Döden. Jag dog nästan. Jag härstammar ur det perssonska släktet och gillar därav att överdriva men mina ord talar sanning när jag säger att jag läste den raden minst fem gånger. Förstod ändå inget. Det enda som for genom mitt huvud var "Jag är förlorad, döden fick mig". Trodde verkligen att de hade avslagit min önskan, att slippa lumpen.

Jag hade planerat i förväg hur jag skulle skrika om jag skulle få läsa att jag blivit inskriven i utbildningsreserven. Om jag skulle få slippa. Det var onödigt. Mitt glädjeskrik kom helt naturligt och det var vackert som få.

Den efterföljande raden lydde: -"Nytt inskrivningsbeslut: inskrivning i utbildningsreserven."


...Lycka. Jag kämpade, och vann.