Bror Jonathan
Faster Carina aus Sthlm sa idag att jag är så lik dig Jonte. Det är den bästa komplimangen jag vet för du är (en av) min(a) idol(er) Jonte... (Alexander). Jag får sånt otroligt dåligt samvete ibland över att jag aldrig ringer dig. När vi pratar känns det ofta skumt. Som de första dagarna pappa är hemma från sjön. Vi känner varandra men ändå inte. Så har det alltid varit mellan oss. Det vet vi om. Båda hatar det hoppas jag. Jag gör det. Jag älskar dig. Jag har svårt att säga det utan att bli nervös, I know, I suck, I love U. Jag hoppas jag inte lät nervärderande i telefon förut. Jag tror jag var det. Jag är dum. Ditt liv är så annorlunda mitt, jag har sån struktur och du har sånt kaos, tror jag, du är kaos. Jag slutar skolan snart, jag kan almost se mitt kaos komma krypandes bakom västermalm. Jag träffar dig aldrig längre, du bor inte i min stad. Bror, jag vill lära känna dig när vi åker till Holland. Deal?