Lumpen. Jag kokar, KOKAR, av aggressioner!

Bara han och jag. Hoppa upp i luften, ROUNDKICK 360. Knäcka hans näsben, bryta hans ben, krossa hans lever. Hoppa Stampa Sparka Slå!!! Slå tills det ej finns någon Lump att klå!!!


Varför skulle jag göra Lumpen? Kan NÅGON ge mig ett vettigt argument? Inte; "Du kommer få så många nya vänner" eller, "Tänk vilken bra livserfarenhet" BULLSHIT! Det finns inget argument som överskuggar det faktum att en del av Lumpen är till för att man skall lära sig döda andra människor, hur liten denna del än är så är det ändå en del som jag aldrig kan acceptera!

Jacke, Klas... Fly med mig!

Huvudrubrik

Mellanrubrik

... Varför vill jag skriva en bok som ingen vill läsa, varför? Varför vill jag verkligen citera så många men inte leva på dem? Varför vill jag tokböla varje gång jag inser att jag kommer växa upp!?! Varför har jag det så bra att jag skäms?

Visst känner alla så? Visst känner alla som alla alltid? Ge mig inte svaren, jag vill inte veta!!!

Mina vänner

Jag mår jättebra.


Jag oroar jag mig över min ungdom. Funderar mest hela tiden på om jag verkligen gör skäl för min tid, om jag gör rätt. Jag älskar mina vänner. Jag vill ej skiljas från min klass, min vänner. Jag diggar Cat Stevens, fel? Jag är schizofren. Mediehora, kallas det så när man vill synas hela tiden? När jag googlar känns det alltid fel varför då!? När man är på topp krävs det så mycket för att stanna!

Tyck synd om mig fast jag inte förtjänar det, ännu skönare när nån bryr sig ju... ?


Jag är en kall, högervriden, poetiskt (vill vara), vänsterfostrad (självgod), egoistiskt men givmild (självgod), trevlig ung man (motsats till självgod, hatar trevliga människor... där inne)!!! Plus (självgod) där inne men sump här ute, kolla så självgod jag är! Jag har ritat gubben själv. Det är skillnad på självgod och stolt.

Biter mig i hjärtat, jag har tvivlat

Förstår ni hur stort det här är? Enligt min mening utan tvekan det största som hänt tv-spelsvärlden sedan 3D:n. Allt man någonsin drömt om. (pust, måste andas) Vet inte vart jag ska börja. Jag vill skrika.

Man kan göra allt med den.
En mening borde räcka för att ni skall förstå. Svinga dosan, och du svingar t.ex. ett tennisracket. (min hjärna svämmar över utav superlativ angående denna... tänkte säga produkt men det är ett för värdsligt ord för en sådan här, hmm, supermakapär) Sådär, pheow, nu vad det sagt, tänkt. Jag kan inte med ord beskriva hur stort detta är, otroligt. Jag kommer aldrig kunna sluta spela tv-spel efter detta. Om Nintendo var en kvinna skulle jag älska med henne.

Läs. http://cube.ign.com/articles/651/651224p1.html

Min alldeles första post - Stort!

Det visade sig visst att nästa steg var att skaffa en blogg. Jag har en blogg = Jag är inne, äntligen. Större än jag anat, häftigare än jag föreställt mig, I like it.


- Vaknar 07:50 en skolmorgon. Sätter mig klarvaken i sängen när jag plötsligt brinner till av insikt. "Nej fan jag vill ju inte göra lumpen" bildar ett brännmärke på min panna. -


En del av ett brev, ett riktigt brev, ett sånt av papper. Det första brev jag skrivit.

"Efter olyckan har jag funderat en hel del om livsfrågor.
- Jag klarade mig relativt bra, fick bara några mindre skrapsår.
- Men varför blev jag undantagen? Var det meningen? Finns det någon högre makt som vill mig väl?
Jag har aldrig i hela mitt liv hållit i ett vapen, nu skall jag plötsligt använda vapen dagligen för träning att eliminera människor. Efter olyckan känns det som om jag värderar livet något högre och skulle därför aldrig kunna träna inför att skjuta en annan människa.

Efter flera veckors funderande och våndor har jag nu fattat mitt beslut, jag vill ej vara med, jag hoppar av tåget innan det satt igång.
Vänligen försök att respektera mitt beslut, jag blir ingen bra militär.

Med anledning av detta ber jag er att ändra mitt inskrivningsbeslut och istället skriva in mig vid utbildningsreserven."

Beslutsfattaren måste vara väldigt kall om jag blir avisad efter denna otroligt smöriga del av mitt brev. Skickades igår. Vill ha svar.


Att bli tvingad till något är otroligt jobbigt. Konstigt hur man kan ändra sig så tvärt som jag gjorde. Någon frågade mig hur jag kunde ha ändrat mig så snabbt. Men att ändra sig tar ju bara ett ögonblick, som derivatan av allt funderande.

Inser nu att glassen jag tog fram för en halvtimme sedan nu har smält. Så bra är min blogg :)


//Nils Niklas Kasper Persson