Tell me

Tell me why I can't sleep at night.
Tell me why I dream but never do.
Tell me why I haven't met you.
Tell me if you're the one putting us on hold.
Tell me why we never take he same bus.
Tell me why you are always keeping me in the cold.
Tell me why I think so much of us.
Tell me why you insists on holding me in these chains.
Tell me why I'd want to break out from my life.
Tell me why you got me thinking about my favorite names.
Tell me why I'm so sure you'd be my wife.
Tell me why I expect to see you when I go out.
Tell me what it's all about.

Tell me why I'm not already in bed.
Tell somone who cares about a single word I've said.

Fight on people, skriv mer brev

Det lönar sig att kämpa, att slåss. Jag gillar att överdriva. Jag skrev två brev.

Jag blev väldigt förvånad när jag såg brevet på köksbordet, hade inte förväntat mig det på minst en vecka. Panik och hjärtflimmer var min första reaktion, "kan det här verkligen stämma, har de fattat ett beslut så snabbt?", var mina första tankar. Jag vankade fram och tillbaka några sekunder med brevet i min hand, för att sedan försöka avlägsna mig från min mor. Svårt. Om det finns något som heter ett microbreakdown så var det vad som följde.

De första raderna lydde: -"Beslut. Pliktverket beslutar att du har rätt att vara vapenfri." Döden. Jag dog nästan. Jag härstammar ur det perssonska släktet och gillar därav att överdriva men mina ord talar sanning när jag säger att jag läste den raden minst fem gånger. Förstod ändå inget. Det enda som for genom mitt huvud var "Jag är förlorad, döden fick mig". Trodde verkligen att de hade avslagit min önskan, att slippa lumpen.

Jag hade planerat i förväg hur jag skulle skrika om jag skulle få läsa att jag blivit inskriven i utbildningsreserven. Om jag skulle få slippa. Det var onödigt. Mitt glädjeskrik kom helt naturligt och det var vackert som få.

Den efterföljande raden lydde: -"Nytt inskrivningsbeslut: inskrivning i utbildningsreserven."


...Lycka. Jag kämpade, och vann.

Jag är arton år och kommer lära mig spela gitarr, fint eller hur?

Måste. Skall. Kommer. Ska.

...Behandla dem med handling och smörja in dem i nuet, mata dem med entusiasm och sockra dem på toppen! Det är dags att sätta mina drömmar på plats!! Äta upp min moderat och tugga sönder min rationalitet! Nu Niklas!!!

Alltså. Jag ska sluta drömma men aldrig göra.

Fortsätta drömma.

Alltså. Lära mig spela gitarr.

X likamed gå ut

När fåglarna lagt sig och vinden begett sig, när mörkret fallit och tankarna trasslat ihop sig, när tandställningen glömts bort och bloggen halkat ned på prioriteringen, det är då man ska göra det.
Stänga av msn, klicka ner media player, resa sig från stolen. Tretton steg till köket, ett glas vatten. Tio steg till hallen, tre schvung med halsduken. Fem steg till dörren, en dörrmatta att passera.

Det krävs så lite för att må bättre. Promenaden, den friska luften, och min gamla kojja. Det är mina bästa vänner, för stunden.

Lämplig rubrik till ytlig text

Jag vet att det är fel med silikontuttar men vill ändå ta på dem, suck på mig. Är så mycket jag skiter i angående att tycka, jag liksom borde men kommer aldrig lära mig att stampa ner foten. Framsteg genom mitt protestbrev till militären. Utlopp för min själsliga revolution.
Det kommer komma ett brev, "Vi vill ha dig", "Vi stampar på din valfrihet". Är rädd att jag ska tappa orken att kämpa emot, glida in i gamla fotspår. Är rädd att min spirit ska bli skjuten i magen. Stötta mig.

Döp mig tack.
Persson är något granlofjortisar kallar varandra. Niklas låter som barnet jag var för tio år sedan. Kasper och Nils låter som den jag vill vara men inte är. Tur att jag inte är döpt, kalla mig något annat än Nils Niklas Kasper Persson och se vilket namn jag vänder öronen till.